Det senaste året, men egentligen betydligt längre, så har mycket av min tid gått åt till att lära mig leva med och förstå två av de människor som står mig närmast och som båda har någon form av bokstavsjukdom dvs ADHD. Att lille V har ADHD har vi anat ett tag och jag har också skrivit om det här då och då. Men förutom det så har vi under senaste halvåret tillsammans med Bup börjat ana att även V:s pappa alltså min KM har samma handikapp. Och sedan några veckor tillbaka har våra aningar övergått till visshet.
Det har varit och är en minst sagt omvälvande tid mig (och för resten av familjen). Å ena sidan förklarar diagnoserna mycket av det som varit, å andra sidan är det som en chock även om båda två är samma människor före som efter diagnosen. Och det reser så mycket frågor hos mig där en del kanske helt enkelt saknar svar.
Att leva med två familjemedlemmar som har ADHD gör livet speciellt och jag har en lång resa kvar att göra innan jag till fullo kan acceptera allt vad det innebär. ADHD är ett lurigt handikapp på många sätt för mig som anhörig men också för många andra som inte har det. Det syns inte, det är inte lika från situation till situation det tar sig explosiva uttryck mm.
Vi har mött mycket fördomar och okunskap sedan vi började berätta men också igenkännanden. Den vanligaste fördomen eller snarare kanske okunskapen är nog att man måste "klättra på väggarna" om man har ADHD dvs man måste vara hyperaktiv och gör man inte det vilken ingen hemma hos oss gör så har man inte ADHD. Att det inte klättras på väggarna hemma beror på att det finns olika former av ADHD och hos oss rör det sig om den ouppmärksamma delen i huvudsak. Vilket snarare gör att men har lägre aktivitetsnivå än vanligt vilket kan uppfattas (bla av mig tidigare när det gäller KM) som att man är slö och lat.
Med ett handikapp som ADHD blir det lätt fokus på det negativa och det svåra men det finns positiva aspekter av det också (även om jag just nu har väldigt svårt att se det). Med ett medicinskt språk så kan de positiva sidorna beskrivas så här. För mig innebar det konkret i lördags att när jag inte orkade ta mig till Marias stickcafé att KM ordnade ett "stickcafé" hemma i sängkammaren:
Lockande garner trollades fram och böcker likaså, thé och kaka serverades mm. Det enda som saknades var andra stickerskor men jag hade det trevligt i min ensamhet. Jag hade aldrig kommit på denna idé (som kanske låter fånig men betydde mycket för mig då) men kreativitet är en postiv sida av ADHD.
Nu är exemplen som det ovan inte så vanligt förekommande betydligt vanligare är en oändlig mängd påbörjade projekt som inte blir avslutade:
eller tider, möten och överenskommelser som glöms bort eller undvikande av "tråkiga" arbetsuppgifter som läxor, städning, disk och faktiskt äta eller oförmåga att göra som man blir tillsagd mm mm.
Med stickningen som sällskap ska jag försöka ta mig till målet att acceptera att så här är det hos oss men den resan är lång och jag har bara påbörjat resan känns det som nu.
